Jag åker förbi havet varje dag.
Förut tänkte jag inte så mycket på det.
Men nu känns det annorlunda på något vis.
För varje gång jag åker förbi där blir jag så tyst. Och bara tittar.
För att det är så vackert.
Vissa dagar är vattnet mörkt, och ibland blåser det.
Det är då man ser att det är iskallt. Man bara vet det.
Att fötterna skulle bli till is om man doppade fötterna där.
Vågorna är vilda när det blåser. De kastar sig över land,
de framkallar vitt skum.
Andra dagar är havet stilla. Och ljusgrått. Nästan som silver.
På somrarna kan himlen vara rosa. Och havet kan skifta i orange.
Det är därför jag blir så tyst varje gång jag åker där.
För att det är så vackert. För att havet är så förundransvärt,
på just den platsen där bussen åker förbi
en kort stund. Sedan försvinner havet bakom träden.
Men bilden stannar kvar innanför min panna i några minuter.
Så jag brukar vara tyst en stund till.
Idag var vattnet ljusgrått igen.
Imorgon kanske det har en annan färg.

Vår klass hade konsert idag, och det var så väldans mysigt.
Att helt plötsligt få spela trummor även fast man inte kan,
och att få sjunga om en blåval och en pusselbit och att få banka och spela på gitarren.
Och få dansa och tjuta över att man har så duktiga klasskompisar.
Ja, något som man också uppskattade så mycket
var att få sitta och lyssna på alla de andra, som var så galet duktiga.
Ja, det här var en riktigt mysig dag,
trots nationella prov där hjärtat var nära på att ploppa ut.
På fredag kommer min kusin hit. Äntligen.