kall asfalt. häftmasseklump
DANMARK
kräm
va? vadå kräm
tandkräm
känslan av att få en ny fin blå tandborste
och tänka att man från och med nu
alltid ska borsta tänderna noggrant och fint.
och aldrig aldrig aldrig slita ut den.
(lycka till)
låt oss trotsa tiden
rosett piruett toalett
för en sekund
peppar och saltar
Smälter bort för att tiden innan vår
går alldeles för långsamt
För att fötterna vill ha grönt gräs
och för att väckarklockan
borde vara sönder för länge sedan.
pennor och papper
suddigt
hårspray och ostämda gitarrer
Men vad gör vi?
Vi tappar tålamodet
Men fortsätter andas
Trots det - trötta huvuden
mjölksyra
och luft
Jag vill spränga mitt alfabet, högt i skyn
att fly bort från verkligheten
men inte hitta någonting
att hitta ingenting
inte alltid så lätt att lyssna
inte alltid så lätt att prata
inte alltid så lätt att veta
inte alltid så lätt
fika
Jag och Salome bakade kanelbullar.
I wanna live in a lipstick jungle
Comptine d'un autre été l'après midi
hejdå carla
När jag var liten bodde vi granne med nittioåriga Carla
som hade vitt hår uppsatt i knut,
och papiljotter i håret när hon gick runt i sitt hus om kvällarna.
Mamma brukade kalla henne ängel.
För att hon alltid fanns där för att hjälpa oss,
och för att hon hade ett så varmt leende.
Varje gång jag sprang över till henne och knackade på, blev hon så glad
att jag inte kunde låta bli att lyfta mina egna mungipor upp till molnen.
Ibland fick man komma in i huset för att äta kakor, dricka alldeles för stark svartvinbärssaft, och prata om allt mellan himmel och jord.
Det luktade Carla överallt i det huset.
Jag kommer ihåg att det var så mysigt att lyssna
när hon berättade om allt som hänt under hennes långa liv.
När vi bakade bullar sprang jag alltid över till henne
och fick låna mjöl om vi hade glömt att köpa det själva.
Jag och min granne Susan som bodde på andra sidan om vårt hus
fick alltid äta upp de största smultronen vid kanten av hennes trädgård.
Ibland visste hon om det och skrattade åt oss,
ibland var vi busiga och åt upp dem även fast hon inte var där.
Carla läste alltid tidningen med förstoringsglas, för att hon inte såg så bra.
Ibland läste vi tidningen tillsammans.
Jag bodde bredvid henne i åtta år. Sedan flyttade vi långt ifrån henne.
Men så hälsade vi på henne en gång.
Det framkallade så många starka känslor.
Vi fick komma in och äta kakor, dricka alldeles för stark svartvinbärssaft
och prata om allt mellan himmel och jord. Och det luktade Carla överallt i hela huset. Vi insåg ännu mer hur otroligt mycket vi tycker om Carla.
Min farmor ringde häromdagen.
Carla är borta nu.
Men även om det kom tårar när jag fick höra det,
även om jag saknar henne nu,
så vet jag att hon i nittiosex år fick ge glädje till så många.
Att hon var så betydelsefull.
Att hon gjorde tiden då vi bodde på den gatan så oerhört minnesvärd för mig.
Och jag hoppas verkligen att hon visste om det.
