"men tid är liv. och livet bor i hjärtat."

tålamod var inte ett alternativ

istället sprang vi från rum till rum

i väntan på att klockan skulle ticka klart

sedan skyndade vi oss därifrån

med musik bultandes i öronen

dock fanns det stunder då vi skrattade tills vi fick ont i magen

och egentligen ville vi nog inte att den tiden skulle ta slut

egentligen ville ingen av oss höra den där sången.

vilka blir vi utan varandra?

andetagen runtomkring kanske var viktiga trots allt.

Du är vacker och dina ord likaså <3